Blissful Living Ulrika

Vi har nu fått se en “plan” för hur vi ska öppna Spanien igen inom dom närmsta 8 veckorna.
Jag tror ingen riktigt förstår exakt hur alla stegen ska gå till i praktiken.
Du får öppna din lilla salong igen men skolorna är stängda…så hur det där med barntillsyn ska gå till undrar nog många.
Hotel får öppna så smått igen under maj men vart är gästerna som ska bo där?
Även restauranger och caféer får börja att ta emot gäster framöver men med begränsat antal gäster.

Osäkerhet för många och samtidigt längtan att det ska återgå till det normala.
Kanske är det detta mellanrum där vi egentligen inte vet nästa steg som utmanar oss.

Att inte kunna planera för semester och sommarlov.
Ett sommarlov som tycks bli en vag övergång från hemskola till sommarlov.
Same, same but different.
Vackra och minnesrika dagar som veckorna innan ett sommarlov börjar verkar i år bli annorlunda.

Jag är bra på att hitta lösningar och att se det vackra i det enkla. Men det hade varit välkommet med skola ett par veckor innan sommarlovet. Både för barn och föräldrar. Att isolera barn på detta sätt ifrån varandra tror jag inte på. Men vi lär oss av allt.

Vi får ju vara utomhus snart igen. Redan imorgon får vi ut och träna en timme och framåt juni verkar vi få bada i medelhavet igen. Wow!
Just nu känner jag dock inte den där glädjen jag trodde jag skulle göra när vi kunde ana ljuset i tunneln. Å andra sidan har jag inte sett situationen som nattsvart någon gång. Inte befunnit mig i en mörk tunnel utan snarare tyckt det varit/ är lärorikt.
Jag letar inåt för att se vad det gör med mig. Var mina prioriteringar ligger och vart min längtan styr. Hur kan jag bidra till världen? Vad får mitt hjärta att sjunga?

Jag önskar att naturen får fortsätta läka och att vi alla tänker om.
Vi kan inte gå bakåt.
Inte återgå till det gamla – utan skapa det nya.
Jag är övertygad om att det kommer mycket bra ut detta.
Nya lösningar och sätt att leva.
Det kan skava på vägen och kännas ovisst.
Det är alltid jobbigt när något vi byggt upp raseras.

Vi har haft den utmaningen härhemma flera ggr under dessa 7 veckor i karantän.
Linn bygger koja över halva vardagsrummet och efter ett par dgr får jag nog av stöket och säger att nu är det dags att riva kojan. Först blir hon ledsen men sen kommer vi överens om att det går att bygga en nya koja en annan dag och då blir allt bra.
Hennes ledsenhet blir istället förväntan och planering inför vad hon ska bygga för koja nästa gång.

Det gick snabbt att stoppa världen och på några dagar var skolor stängda, bilar och flyg stod stilla och allt blev tyst.
När vi nu ska återgå till en vardag så tror jag det är klokt att låta det ta sin tid och att möta den med eftertanke, mjukhet och vördnad.
Förhoppningsvis med större klokhet och stärkta av lärdomarna.
Step by step …bygger vi upp igen.

Det kommer bli bra 💚